Nu är det slut på 190

Jag skriver detta till mig själv, allt eftersom jag idag knappt minns gårdagen. Att ta mig upp på morgonen är som att springa ett marathon lopp, kanske inte fullt lika konditionskrävande men för mig ett väldigt jobbigt moment i vardagen. För att klara ett marathonlopp krävs ett enormt starkt psyke, och jag har insett att det även behövs om man ska klara av att ta sigg upp på morgonen. För det är trots allt mitt största prolem. Men med panikattacker ett x antal gånger om dagen och ett humör som en berg och dalbana försöker jag kravla mig upp ur diket. Jag körde helt enkelt ner i diket, valde fel väg eller orkade inte längre röja upp vägen framför mig, det blev som för många hinder som präjade ner mig. Kanske var det, just det här som jag behövde. Ett rejält slag i huvudet som påminner mig om att man inte bara kan köra på i all evighet. Man behöver tänka på sig själv, vad mår just jag bra av och vad vill jag egentligen göra, inte köra allt i 190. Nej Sara, det är slut på de nu. Idag är du duktig om du ens tar dig upp ur sängen. Att du kommer utanför dörren är ännu bättre, och det ska du vara stolt över. Allt är bättre än inget, men att ingen annan kan se det i dina ögon är svårt att göra något åt. I vissas ögon är det helt ologiskt och korkat att åka en sväng in till stan och bara gå runt när man inte äns tagit sig till skolan. Men för mig är det 100 gånger bättre än att jag ligger kvar i sängen. Det är starkt att faktiskt ta tag och göra någonting. Jag försöker så ända in i bomben att ta mig tillbaka upp på vägen, jag vill det så himla mycket, men det kommer ta tid. Det tar tid att bygga upp något som fallit så snabbt. Jag ska bygga upp mig själv och bli stark, starkare och starkare för varje dag. Komma tillbaka till livet, det är mitt mål.